Varför jag?

Igår satt vi några stycken och pratade en del strunt som händer oss med jämna mellanrum, jag hade just berättat om en märklig människa som jag stött på (hemma i min lägenhet). Då slog det mig, jag har stött på lite väl många märkliga människor sen jag kom till Jönköping, är det nån som ska testa mig, se hur mycket jag kan ta innan jag skriker: Var är kameran? Det har vart nära en del gånger men jag har tyglat mig. Trots att jag blivit mött av: en alkis som pratade en massa galenskaper om posten, han var dock inte i klass med han som kom vinlgandes på cykel och sjöng, We are the fyllos of the world. Det här kan ju kanske hända vem som helst men jag har dessutom en regning morgon blivit påhoppad av nån som ville ha mitt paraply, då svaret blev nej tyckte han att vi kunde ju dela i alla fall. Icke sa jag och skyndade mig mot skolan. Men det som ändå tar priset var killen (uppenbart tyckte jag) som kom fram och frågade om han såg ut som en kille eller tjej, han ville hemskt gärna vara en tjej ju... Vad är detta? Vad är det jag utstrålar på den korta vägen till och från skolan? Vem är det som mig vill skämta aprilo?

Life through a lense

Så var det då dags igår, årets dammiddag med tema Expedition Robinsson. Så glada i hågen letade vi djupt i våra garderober för att hitta sommarkläderna som man trodde man sett det sista av det här året. Kändes lite fel med tanke på att det var den kallaste dagen hittills, men vad gör man inte? Är det tema så är det. Så somriga, trasiga och skitiga begav vi oss mot Kåren där våra boys skulle ta hand om oss. Och som de gjorde det! Hade en helt galen kväll med en massa skoj, och det finns det bevis på. Jag vaknade med inte mindre än 214 kort från kalaset, kan ju bara ha sett det hela via displayen på kameran... Men det får det ju va värt, finns mycket som kan användas i utpressningssyfte sen. Trots våra ansträngningar så fick vi inget pris för bästa klädsel, besegrade av en (inte med en) påse ris. Svårslaget. Ribban ligger högt inför nästa år då det är vår tur att stå för kalaset...

Skam den som ger sig!

På annat sätt än så går det nog inte att sammanfatta helgen som varit, den som tillbringats Helsingborg och Lund. Först en galen korridorsfest i en för mig okänd korridor, men jag tog mig i kragen och klarade mig igenom den med bravur. Trots ett missat live-band och kommentaren; Va inte sur tills på torsdag nu... Mycket ska man behöva stå ut med, men skam den som ger sig! Sen åkte vi söderut (som om jag inte var det innan!?!) mot Lund och skulle på en aning försenad halloween fest, men det blev det inget av med. Men skam den som ger sig sa grabbarna i sällskapet och beslutade sig för att klä ut sig ändå. Reslutatet en till en början härligt galen kväll, men vi tappade bort dem. Kan det ha berott på hur de såg ut? Det får vi aldrig veta...

Kanske inte bara en myt ändå...

Så är jag tillbaka igen efter en intensiv vecka hemma i norrlands djupa skogar. Så här i eftehand måste jag nog konstatera att det har varit mycket stress över allt som ska hinnas med men väldigt lite vettiga saker gjorda. Tror att hela veckan lätt kan sammanfattas med två ord, mat och social. Mitt i allt detta virrvarr av släkt, potatis och en och annan vinflaska så tänkte jag
utföra ett uppdrag, hörde att nya bilder på Storsjöodjuret Birger önskades, och som jag letade. Det var backe upp och backe ner, in i mörkret, en titt i sjön men det var ekande tomt. Men nu då jag sitter här med ett tomt (trodde jag...) facit i hand upptäcker jag att det ändå är något som fastnat på kamerlinsen. Inget som är identifierat än, men det finns hopp om odjuret därute...