Konstateranden...

Sen sist jag skrev har det hänt en hel del, och det beror inte på att det var särskilt längesen jag uppdaterade. Det beror snarare på att jag och Anders har bestämt oss för att dela på vårt boende, vilket innebär en hel del. Det är tråkigt men det är inget jag tänker skriva nån längre roman om här.
Som det är nu så finns det dock inget som hindrar oss från att hitta på ett och annat. Som igår, då var vi på hockey. Jag såg en match live för första gången i mitt, vilket resulterade i att jag pratade så mycket att jag missade de tre första målen, men det blev fler (tyvärr). Mitt stackars Luleå åkte på storspö, så vi tio fans som befann oss bland de tusentals andra märktes knappt alls. Men vi fanns där, och vi hoppades. När Luleå gjorde sitt andra och sista mål så råkade jag skrika ut min glädje lite väl högt, en ond man framför oss såg ut som om han tänkte puckla på mig. Vilket fick mig att vilja skrika ännu lite högre men jag gjorde det inte. Och jag fegade ur på att ha på mig halsduken, skämmes!

Livet på VM...

Natten till söndagen vill jag minnas att det fattades ett beslut mellan mig och min teammember, aldrig mer VM på plats, möjligen som tävlande, då får man ju i alla fall vilodagar. (Vi har dock redan planerat in nästa års världscup premiär) Jag och Jonna har säkert umgåtts mellan 16 och 20 timmar per dygn (utan några större överdrifter). Vi har varit både den sämsta och den bästa hejjaklacken i världen tillsammans med Storsjöodjuret Birger och en hop norskar. Vi har kalasat i tältet till tidiga mornar, dansat the night away. Jag har haft en galen kväll i pulkabacken, som resulterade i allt från blåmärken till rivsår, som avslutades med en traditionsenlig After Pulk.
Den enda tävlingsfridagen vi hade spenderades i Badhusparken på dagtid och inte helt otippat i tältet på natten. Jag som är så gammal numera gick ut på Bishops och beställde en kopp kaffe. My God!
Och nej, det blev inget frieri. Jag försökte verkligen, jag hejjade och skrek. Försökte sabotera motsåndarnas skidor med vallaväck, men inget förde upp Ferry på medaljplats. Och om det är bara en som kämpar i förhållandet så är det inte meningen heller... Och ännu ett nej, det är inte jag som sms-terroriserat han. Även om det skulle kunna vara en lågoddsare. Han har ju faktiskt en fru redan, och henne är jag lite rädd för...

Diva i olika former...

Nu är det verkligen gjort, det som i oktober såg ut att vara en uppgift utan ände är nu avslutad. Uppsatsen har gått i tryck och står nu och samlar damm i bokhyllan, precis som den ska göra. Inga fler ändringar ska göras, eller kan göras för den delen. Det enda som återstår är att få upp den på DIVA, vilket i och för sig verkar vara ett projekt i sig. Detta tror jag ska firas lite extra på årets första schlagerkalas, jag hoppas och tror att min kompanjon har samma uppfattning om detta. För jag tror att vi är ganska nöjda med vad vi åstadkommit, även om det kommer att dröja innan produktplacering kan vara intressant igen.
Chockade en av mina anländande gäster på hotellet igår genom att säga: Hej du kommer från Fanbyn va? när han skulle checka in. Hans svar va: VA?!? Känner du mig? Kontrade med: Nej men jag känner Annika... Det är en liten värld vi bor i.
Fick också kommentaren (från en helt annan gäst): Fy sjutton vad du var lik Therese Alshammar, funderade på om jag skulle be om en autograf. Jaha, du har hört det förut? - Ja, så pass att kockarna här på hotellet kallar mig för Alshammar, de ropar det till mig på stan. Härligt det ska bli med OS igen...