Livet på VM...

Natten till söndagen vill jag minnas att det fattades ett beslut mellan mig och min teammember, aldrig mer VM på plats, möjligen som tävlande, då får man ju i alla fall vilodagar. (Vi har dock redan planerat in nästa års världscup premiär) Jag och Jonna har säkert umgåtts mellan 16 och 20 timmar per dygn (utan några större överdrifter). Vi har varit både den sämsta och den bästa hejjaklacken i världen tillsammans med Storsjöodjuret Birger och en hop norskar. Vi har kalasat i tältet till tidiga mornar, dansat the night away. Jag har haft en galen kväll i pulkabacken, som resulterade i allt från blåmärken till rivsår, som avslutades med en traditionsenlig After Pulk.
Den enda tävlingsfridagen vi hade spenderades i Badhusparken på dagtid och inte helt otippat i tältet på natten. Jag som är så gammal numera gick ut på Bishops och beställde en kopp kaffe. My God!
Och nej, det blev inget frieri. Jag försökte verkligen, jag hejjade och skrek. Försökte sabotera motsåndarnas skidor med vallaväck, men inget förde upp Ferry på medaljplats. Och om det är bara en som kämpar i förhållandet så är det inte meningen heller... Och ännu ett nej, det är inte jag som sms-terroriserat han. Även om det skulle kunna vara en lågoddsare. Han har ju faktiskt en fru redan, och henne är jag lite rädd för...