Målet är nått!

Så sitter jag då här, med lite ömma vader och en stel rygg. Och det är inte för att jag blivit gammal jag lider av dessa bekymmer, det är för att vi äntligen har sprungit den där milen som det har laddats så för. I söndags gick startskottet för årets tjejmil, jag blev en aning skeptisk när jag insåg hur mycket folk det var där. Men väl iväg så var det bara jag själv som gällde, sprang ganska precis som jag ville hela vägen. Och det var precis vad jag gjorde, sprang hela milen utan att gå ett enda steg. Bara det känns bra, tiden blev jag också nöjd med, runt 1.06 tror jag att det blev innan det var klart. Konstaterade att det är ju faktiskt nån stackare som blir sist en sån här gång, men det var då ingen i mitt lag. Vi var alla väldigt duktiga och nöjda med att ha gjort det, och det lät inte som en omöjlighet att vi kommer att göra om det. Även om det inte lät så innan loppet, men det är svårt att inte gilla det då vi var klar och insåg att vi faktiskt klarade det, med beröm godkänt!