Stormvindar...

En vecka i Jönköping med ännu mer regn och moln än innan jul har snart förflutit och det känns som om jag har varit här hur länge som helst. Inget negativt i det utan snarare är allt som det är här alla andra dagar, det är här vardagen finns nu. Okej, det jag sa om att allt är som vanligt stämde kanske inte helt. Dagen när vi kom hit var högen med post enorm, en av dem bekräftade det jag vetat länge men ändå inte. Det var brevet som bekräftade att mitt öra är lite halv klent, eller att jag är 2% invalid som de så vackert uttrycker det. Visst, det är kul att få lite extra klirr i kassan som det medföljande utbetalningskortet ordnade, men samtidigt betyder det just det, att jag är invalid, i örat. Det går inte att göra något åt vindpustarna som pyser i örat. Och nej, det beror inte alls på att innehållet i huvudet saknas så det är därför det pyser...